För några veckor sedan fick jag höra vad en 13-årig pojke hade sagt om mig efter att bara ha sett mig ett kort ögonblick. Ofta undrar jag vad folk egentligen tycker om mig, fast man försöker inte påverkas av det är det ju något som man bryr sig om.
Så här återberättade Camilla, hans mamma och min arbetskamrat vad henns son hade sagt till henne efter att vi var hemma hos henne efter en utekväll med jobbet:
Viktor, 13: Vem var den där coola killen som var här igår?
Camilla: Vem menar du?
Viktor: Den långhårige killen
Camilla: Fredrik? Pratade du med honom?
Viktor: Nej, men han var svincool ju.
Jag som alltid trott att folk skrattat/varit rädda bakom ryggen på mig och därför inte har gått fram och pratat med mig. Fast jag borde kanske inte oroa mig så mycket för mitt utseende?
I fredags träffade jag 13-åringen igen. Han följde med Camilla som skulle hämta en hårddisk hemma hos mig. Jag trodde min coola yta skulle avslöjas, men tydligen inte. För så här sade han när de kom in i bilen igen:
Varför sa du inte att det var den coola killen?
Kan inte ni som tycker såna här saker bara komma fram och ge positiva komplimanger så man vet att man är cool =)
12 december 2008
08 oktober 2008
Tänk vad en apostrof kan ställa till med mycket problem
Jag har kort beskrivit vikariekalendern. Det är ett webbgränssnitt där vikarierna har möjlighet att ange vilka tider de kan arbeta så att vikarieförmedlingen vet vilka vikarier som är lediga inför ett vikariat. Sedan jag började med den i våras så har det växt till sig ordentligt. Nu är det 500 vikarier som använder sig av mitt webbprogram, 400 i Kalmar och 100 i Sala kommun.
Det har uppstått lite småbuggar hela tiden, men aldrig något så allvarligt som det som inträffade igår. Jag ser heller inte riktigt vad jag kunde ha gjort för att förhindra det. Det var först när den 500:e valde ett lösenord uppstod felet som gjorde att hela databasen krasha. Jag ska försöka förklara.
Jag har en SQL-fråga som skriver in lösenord och e-postadress i databasen:
Update Persontabell Set Password = '$php_variable' Where Personnummer = $persnr;
För att sql ska veta att lösenordet är en textsträng (och inte en siffra) är det apostrofer runt omkring det. Men om lösenordet innehåller en apostrof så tror programmet att strängen är slut där. Så långt genererar bara applikationen ett fel, säger att SQL-frågan blir fel. Men på något sätt lyckades sätt lyckades en användare välja ett lösenord som inte bara avslutade den strängen utan hela frågan. Så att Where-delen faller bort. Frågan blir då:
Update Persontabell Set Password= '$php_variable'
Den frågan sätter ALLA lösenord i hela databasen till värdet på PHP-variablen. 400 användare i vikariekalendern i Kalmar som börjar skicka e-post om att de inte kan logga in = massa jobb för mig och många samtal till handläggarna i Kalmar. Som tur var fanns det backup av databasen så att jag kunde återställa 370 personer. Fast det tog en dags arbete och en hel del trixande med utvinnande av data ur databasen, för att bara få med rätt data.
Nu hoppas jag verkligen att felet är åtgärdat. Folk brukar ju vanligen inte ha apostroftecken i sina lösenord, men jag använder en krypterad version av lösenordet, eftersom jag inte vill skriva lösenorden rakt ut i databasen - och då kan det bli vilka tecken som helst. Det enda jag gjorde var att om lösenordet innehåller en apostrof, så översätter jag det till två apostroftecken. SQL-språket har inbyggt att det tolkar om det till en apostrof inne i strängen. På så sätt är det omöjligt att avsluta strängen innan variabelsträngen slutar (hoppas jag iaf). Tänk vad en apostrof kan ställa till med mycket problem.
Det har uppstått lite småbuggar hela tiden, men aldrig något så allvarligt som det som inträffade igår. Jag ser heller inte riktigt vad jag kunde ha gjort för att förhindra det. Det var först när den 500:e valde ett lösenord uppstod felet som gjorde att hela databasen krasha. Jag ska försöka förklara.
Jag har en SQL-fråga som skriver in lösenord och e-postadress i databasen:
Update Persontabell Set Password = '$php_variable' Where Personnummer = $persnr;
För att sql ska veta att lösenordet är en textsträng (och inte en siffra) är det apostrofer runt omkring det. Men om lösenordet innehåller en apostrof så tror programmet att strängen är slut där. Så långt genererar bara applikationen ett fel, säger att SQL-frågan blir fel. Men på något sätt lyckades sätt lyckades en användare välja ett lösenord som inte bara avslutade den strängen utan hela frågan. Så att Where-delen faller bort. Frågan blir då:
Update Persontabell Set Password= '$php_variable'
Den frågan sätter ALLA lösenord i hela databasen till värdet på PHP-variablen. 400 användare i vikariekalendern i Kalmar som börjar skicka e-post om att de inte kan logga in = massa jobb för mig och många samtal till handläggarna i Kalmar. Som tur var fanns det backup av databasen så att jag kunde återställa 370 personer. Fast det tog en dags arbete och en hel del trixande med utvinnande av data ur databasen, för att bara få med rätt data.
Nu hoppas jag verkligen att felet är åtgärdat. Folk brukar ju vanligen inte ha apostroftecken i sina lösenord, men jag använder en krypterad version av lösenordet, eftersom jag inte vill skriva lösenorden rakt ut i databasen - och då kan det bli vilka tecken som helst. Det enda jag gjorde var att om lösenordet innehåller en apostrof, så översätter jag det till två apostroftecken. SQL-språket har inbyggt att det tolkar om det till en apostrof inne i strängen. På så sätt är det omöjligt att avsluta strängen innan variabelsträngen slutar (hoppas jag iaf). Tänk vad en apostrof kan ställa till med mycket problem.
16 juli 2008
Nya projekt
Under våren har jag mest jobbat med Vikariekalendern för jobbet och korplaget Bänkvärmarnas hemsida privat. Nu är korpsäsongen över och Vikariekalenderns första version är publicerad i Sala och Kalmar samt på väg ut i ytterligare 5 kommuner. Jag börjar därför ett nytt projekt på jobbet. Då jag bara arbetar 75% finns det fortfarande tid över att ta tid till nya projekt. Mellan korpmatcherna och de nya projekten jag börjar på i sommar har jag mest lagt tid till EM-fotboll och vara social online på mina communities.
De tre projekten jag börjat på nu är
De tre projekten jag börjat på nu är
- Lupside
Tillsammans med en gammal kurskompis började jag i helgen jobba med en webbplats för ett franskt konsultföretag. Arbetet går ganska långsamt jämfört med andra
webbplatser, men i gengäld så blir designen precis som kunden vill ha den tack vare många samtal med den som beställt sidan. Största problemen med projektet är istället kulturella skillnader. Min vän är fransyska och vi arbetar inte så jättebra tillsammans. Det är hennes sätt att argumentera som jag inte riktigt förstår. Därför leder små designbeslut till bråk med onödigt hårda ord som stjäl massa tid. Det är inte sakfrågorna som gör mig arg utan sättet hon argumenterar på. Jag har ju läst böcker om att läsa folks tankar och föra sociala samtal med andra på ett civiliserat sätt. Jag vet att jag har webbdesign- och programmeringskunskaper som gör att jag kan bistå med kompetens till projektet. Det är om min franska vän vill fortsätta arbeta med mig.
Designen till höger är gjord med templates i Dreamweaver. Vi funderade först på att ha flash-knappar, men det blev för krångligt och egentligen inte någon bättre lösning än att bara använda css och tabeller/div-taggar. Undermenyerna är gjorda med div-layer och Javascript, till något som känns som en standardlösning - Mössebergsfestivalen
Min far gav mig det här jobbet som webbdesigner redan för 3 år sedan.
Igår eftermiddags satte jag mig några timmar och slipade lite på designen. Jag gillar egentligen inte att lägga massa arbete för kyrkan då jag är övertygad ateist. Men jag får bra betalt och det är en av få seriösa webbdesignsjobb jag har vid sidan om det på WinLas. Då kan jag lika gärna se till att göra en snygg design åt sidan. I veckan fick jag ett reklamblad för festivalen hemskickad och tyckte det var en bra grund för designen på sidan. Så här ser den ut efter gårdagens omdesign. - WL_Ackar
Slutligen tänkte jag kort redogöra för vad mitt nya projekt på jobbet.
Vikarieförmedlningen, som applikationen jag jobbade med förut finns bara hos runt 10 kommuner. Företagets stora produkt heter WinLas Personalssystem och har hälften av Sveriges kommuner som kunder. På sikt är det tänkt att båda dessa applikationer ska bli webbapplikationer eller iaf mycket av dess data ska ligga ute på nätet. Första delen att få ut på webben i programmet ackar som visar kommunanställdas arbetstid. Programmet hanterar lagen om anställningsskydd och huvudfunktionen i programmet är att räkna ut hur många dagars arbete som leder till att de anställda blir "lasade". Alltså när personalen har så många dagars arbete som vikariat så han/hon har rätt till fast anställning. Den bilden jag skapat mha PHP försöker ge en tydlig översikt över hur många dagar vikarien har arbetat. Det ska komma in fler röda streck efter hand som visar när de är LAS:ade. Texten nedan visar att personen i det här exemplet har rätt till fast anställning. Det representeras med fulla blåa "syltburkar" efter siffrorna.
webbplatser, men i gengäld så blir designen
22 maj 2008
Affärsresa till Habo
Igår gjorde jag min första resa till en kund utan att ha någon annan från företaget med mig. Jag hade däremot med mig Rainer Calissenorff från Sala som skötte mesta visningen av systemet.
Habo ligger bara en halvtimme ifrån Falköping med tåg, så det blev en kort utflykt på eftermiddagen. Jag tog tåget kl 11. Egentligen var jag för krasslig för att åka. Några timmar efter korpmatchen dagen innan hade jag blivit kraftigt förkyld. Mest jobbigt för mig, men också lite läskigt för folk som är omkring mig och kan smittas. Nu var jag dock tvungen att åka, för utan mig så skulle inte Rainer fått tekniken som kunde visa systemet. Jag hade med min egen jobbdator och en projektor ner och kände mig någorlunda säker på hur man pluggar in det.
På tågresan var jag så krasslig att jag mest satt och stirrade ut genom fönstret hela tiden. När jag ändå funderade på att sätta på datorn kom jag på en stor blunder jag gjort. Jag glömde strömsladden till datorn. Batteriet räcker bara i 1½ timme och visningen skulle vara i 3½ timma. Jätteklantigt av mig, då jag gjort samma misstag i fredags på en annan visning. Men den var i Falköping, så då gick det att åka hem och hämta den.
När jag kom till Habo var det första jag gjorde att gå två varv runt centrum och leta efter en Expert-butik eller liknande som kunde tänkas ha en nätadapter. Det fanns en Audio Video-butik, men den var helt tom och stängd. Efter någon halvtimmes strövande ringer Rainer, som jag skulle träffa innan för att förbereda visningen med. Han försöker förklara vägen till kommunhuset - men vi bestämmer att vi syns vid stationen. Det visade sig vara ungefär 25 meter mellan stationen och kommunen och jag får skjuts den biten. Rainer har lite längre att åka än mig. Han hade bilat ner från Sala och hade börjat resan redan vid 7-tiden på morgonen från Sala.
På kommunhuset började vi rigga lite. Jag sa till Rainer att jag behövde en strömsladd och hade väl inte riktigt helt med det klara om hur jag skulle lösa problemet. Först började jag installera Winlas på en dator som stod i konferensrummet. Men under tiden det laddades hem frågade jag i recensionen om strömsladd. De vidarebefodrade mig till Johnny, som var vår kontaktperson där och han kunde gräva fram ett gäng sladdar, varav en passade :) Där hade jag sjukt flyt och har lärt mig läxa till nästa gång.
Rainer är vikariesamordnare i Sala och har jobbat heltid sedan 2003 med vår applikation. Han kan den därför betydligt bättre än mig. Jag följde som sagt med mest som tekniskt support. Fast det är lite pinsamt när jag knappt kan svara på någon av deras frågor om vårat program. Jag vet inte ens vad vi tar betalt för det. Jag har jobbat väldigt specifikt med en webbapplikation och skickar vidare de flesta andra problemen till de andra på företaget. Det kommer in ett tiotal frågor dagligen i telefon om LAS-regler, avancerade funktioner i programmet osv och jag har ingen koll på sådant. Nu är dock mina webblösningar en så stor del av vikarieprogrammet att jag fick vara lite aktiv ändå. Vikariekalendern - Eller Vikarier på Nätet som Rainer kallar den - är en applikation som låter vikarier skriva in vilka tider de kan arbeta. Jag har också vidareutvecklat ett beställningsformulär som gör att arbetsplatserna elektroniskt kan skicka in ansökan om vikarier. Så alla frågor om vidareutvecklingsmöjligheter för webben har jag ganska bra koll på.
Med på visningen var en IT-tekniker, Habos vikariesamordnare samt tre rektorer. Det känns lite konstigt att mitt enkla datorjobb ska leda till att de tycker det är intressant att lyssna på vad jag gör om dagarna. Nu sa jag ju inte så jättemycket. Rainer är en social varelse som själv tycker att han är snabb och kortfattad när han pratar i 3 timmar i streck. Jag hade svårt att ha tillräckligt mycket vettigt att säga under 20 sekunder då jag sa vad jag hette, hur länge jag jobbat och min roll idag.
Visningen gick iaf jättebra. När Rainer pratade om prisbilder och vilken nytta programmet gjort i Sala verkade det nästan på dem som att de ville slå till direkt. Normalt kostar kanske en sån applikation 2 miljoner för en hel kommun. Sala hade börjat prenumerera på vår för 15 000... Rainer tycker ändå att vår applikation är överlägsen konkurrenterna. En klar fördel är, eftersom vi är ett så litet företag med relativt få kunder, kan vi snabbt ge individuell support och även utveckla programmet i den riktning kommunerna vill. Våra produkter nu är i stort utvecklade efter Sala och Kalmar kommuns önskemål.
Vid kvart i fyra var vi klara. Mitt tåg gick dock inte förrän 16:45. Jag hade inte varit i Habo förut. Nu hade jag iaf tid att gå lite på stan. Jag droppade in på Konsum igen och köpte soppa som jag trodde kunde vara bra mat när man är förkyld. Men Habo centrum erbjöd inte mycket mer, så jag begav mig tillbaka till tågstationen och tänkte fråga konduktören om jag kunde få åka på samma biljett på tåget som gick en halvtimme tidigare.
Jag gick allra längst bort på perrongen, för jag ville inte sitta nära några andra människor, då det är lite taskigt att smitta dem med förkylning. På väg bort längs perrongen frågar en man mig om jag har mobiltelefon man kan ringa på. Jag säger att jag inte har några pengar (för att jag är snål och det kostar 3kr/min att ringa med min mobil). Men han vill ringa 112 för att han säger att en äldre man som sitter i väntbåset har problem med hjärtat. Okej, klart vi måste ringa. Ringer du frågar mannen som pratade med mig och går iväg. Jag är lite skeptiskt och frågar mannen i väntkuren hur det är med honom. "Det är hjärtat säger han". Han ser relativt pigg ut, möjligen något berusad, men jag ringer upp 112 och svarar lugnt på deras frågor. Jag sa att ha såg relativt pigg ut nu fast att han tydligen hade varit inlagd med hjärtbesvär tidigare. De säger att de ska skicka en ambulans. När jag står och väntar på ambulansen/tåget kommer en kille i min ålder förbi som känner mannen med hjärtbesvär. Han pratar lite med honom, frågar hur många öl han tagit idag och hur det är med honom. Det krampar i hjärttrakten säger mannen och läget börjar bli lite obehagligt. Efter några minuter blir mannen lite stressad, försöker sig ta sig upp men vi säger att han ska sitta ner och vila. Då försöker han lägga sig ner på bänken och vila, men tappar nästan medvetandet och faller ner på marken och slår i båsväggen. Vi ser att han fortfarande andas och rör sig lite, men nu tycker vi att ambulansen borde komma snart. Både jag och min jämnåriga vän är för chockade för att ge hjärtlugnräddning. Jag tar hand om mannens hund medan den andra killen lägger en tröja under huvudet på mannen och pratar lugnt med honom. Strax därefter ser vi ambulansen komma, fast på andra sidan järnvägen. Vi viftar vilt och försöker säga att de ska komma under spåren och skynda sig. Istället försöker de hitta en väg runt järnvägen och det dröjer minst 10 minuter innan de kommer fram. Under tiden vaknar mannen till lite och slår frustrerat i båsdörren, tydligen har han väldigt ont. Under tiden går tåget förbi som vi tänkte ta. Nu kommer äntligen ambulansen och killen är väldigt arg på att de tar sån tid på sig. Men de hade inte fått något SOS-anrop. Jag hade faktiskt pratat med dem som att det var gott om tid och därför hade de inte satt på några blåljus. De pratar lugnt med mannen och lyfter upp honom på en bår. Han är nästintill vid medvetande nu och de säger att de ska ta ett EKG i ambulansen. Mer om hans hälsotillstånd har jag inte hört efter det. Ambulansen stod kvar i 20 minuter innan de åkte iväg.
Min jämnåriga vän var helt tårögd av chocken. Han kände som sagt mannen sedan tidigare, hade pratat lite med honom och sa att det var världens snällaste, även om han drack lite mycket. Jag kände mig apatisk i jämförelse. Jag kände faktiskt igen killen och det visade sig att vi gått i högstadiet tillsammans, i parrallellklasser. Han kände igen mig, även om han inte kom ihåg namnet jag kände igen honom och när han sa sitt efternamn ringde det en klocka. Vi pratade hela vägen hem i tåget och det visade sig att vi bara bor två gator ifrån varandra.
Mannen som fick problem med hjärtat var tydligen en lokalskändis i Habo. Han hade kollapsat förut ute bland folk. Han får mediciner för hjärtat, men de fungerar nog inte så bra när han blandar dem med alkohol... Jag stötte på en vän till honom när ambulanspersonalen var där som vi lämnade över hans hund till. Så det hela verkade lösa sig tillslut.
Habo ligger bara en halvtimme ifrån Falköping med tåg, så det blev en kort utflykt på eftermiddagen. Jag tog tåget kl 11. Egentligen var jag för krasslig för att åka. Några timmar efter korpmatchen dagen innan hade jag blivit kraftigt förkyld. Mest jobbigt för mig, men också lite läskigt för folk som är omkring mig och kan smittas. Nu var jag dock tvungen att åka, för utan mig så skulle inte Rainer fått tekniken som kunde visa systemet. Jag hade med min egen jobbdator och en projektor ner och kände mig någorlunda säker på hur man pluggar in det.
På tågresan var jag så krasslig att jag mest satt och stirrade ut genom fönstret hela tiden. När jag ändå funderade på att sätta på datorn kom jag på en stor blunder jag gjort. Jag glömde strömsladden till datorn. Batteriet räcker bara i 1½ timme och visningen skulle vara i 3½ timma. Jätteklantigt av mig, då jag gjort samma misstag i fredags på en annan visning. Men den var i Falköping, så då gick det att åka hem och hämta den.
När jag kom till Habo var det första jag gjorde att gå två varv runt centrum och leta efter en Expert-butik eller liknande som kunde tänkas ha en nätadapter. Det fanns en Audio Video-butik, men den var helt tom och stängd. Efter någon halvtimmes strövande ringer Rainer, som jag skulle träffa innan för att förbereda visningen med. Han försöker förklara vägen till kommunhuset - men vi bestämmer att vi syns vid stationen. Det visade sig vara ungefär 25 meter mellan stationen och kommunen och jag får skjuts den biten. Rainer har lite längre att åka än mig. Han hade bilat ner från Sala och hade börjat resan redan vid 7-tiden på morgonen från Sala.
På kommunhuset började vi rigga lite. Jag sa till Rainer att jag behövde en strömsladd och hade väl inte riktigt helt med det klara om hur jag skulle lösa problemet. Först började jag installera Winlas på en dator som stod i konferensrummet. Men under tiden det laddades hem frågade jag i recensionen om strömsladd. De vidarebefodrade mig till Johnny, som var vår kontaktperson där och han kunde gräva fram ett gäng sladdar, varav en passade :) Där hade jag sjukt flyt och har lärt mig läxa till nästa gång.
Rainer är vikariesamordnare i Sala och har jobbat heltid sedan 2003 med vår applikation. Han kan den därför betydligt bättre än mig. Jag följde som sagt med mest som tekniskt support. Fast det är lite pinsamt när jag knappt kan svara på någon av deras frågor om vårat program. Jag vet inte ens vad vi tar betalt för det. Jag har jobbat väldigt specifikt med en webbapplikation och skickar vidare de flesta andra problemen till de andra på företaget. Det kommer in ett tiotal frågor dagligen i telefon om LAS-regler, avancerade funktioner i programmet osv och jag har ingen koll på sådant. Nu är dock mina webblösningar en så stor del av vikarieprogrammet att jag fick vara lite aktiv ändå. Vikariekalendern - Eller Vikarier på Nätet som Rainer kallar den - är en applikation som låter vikarier skriva in vilka tider de kan arbeta. Jag har också vidareutvecklat ett beställningsformulär som gör att arbetsplatserna elektroniskt kan skicka in ansökan om vikarier. Så alla frågor om vidareutvecklingsmöjligheter för webben har jag ganska bra koll på.
Med på visningen var en IT-tekniker, Habos vikariesamordnare samt tre rektorer. Det känns lite konstigt att mitt enkla datorjobb ska leda till att de tycker det är intressant att lyssna på vad jag gör om dagarna. Nu sa jag ju inte så jättemycket. Rainer är en social varelse som själv tycker att han är snabb och kortfattad när han pratar i 3 timmar i streck. Jag hade svårt att ha tillräckligt mycket vettigt att säga under 20 sekunder då jag sa vad jag hette, hur länge jag jobbat och min roll idag.
Visningen gick iaf jättebra. När Rainer pratade om prisbilder och vilken nytta programmet gjort i Sala verkade det nästan på dem som att de ville slå till direkt. Normalt kostar kanske en sån applikation 2 miljoner för en hel kommun. Sala hade börjat prenumerera på vår för 15 000... Rainer tycker ändå att vår applikation är överlägsen konkurrenterna. En klar fördel är, eftersom vi är ett så litet företag med relativt få kunder, kan vi snabbt ge individuell support och även utveckla programmet i den riktning kommunerna vill. Våra produkter nu är i stort utvecklade efter Sala och Kalmar kommuns önskemål.
Vid kvart i fyra var vi klara. Mitt tåg gick dock inte förrän 16:45. Jag hade inte varit i Habo förut. Nu hade jag iaf tid att gå lite på stan. Jag droppade in på Konsum igen och köpte soppa som jag trodde kunde vara bra mat när man är förkyld. Men Habo centrum erbjöd inte mycket mer, så jag begav mig tillbaka till tågstationen och tänkte fråga konduktören om jag kunde få åka på samma biljett på tåget som gick en halvtimme tidigare.
Jag gick allra längst bort på perrongen, för jag ville inte sitta nära några andra människor, då det är lite taskigt att smitta dem med förkylning. På väg bort längs perrongen frågar en man mig om jag har mobiltelefon man kan ringa på. Jag säger att jag inte har några pengar (för att jag är snål och det kostar 3kr/min att ringa med min mobil). Men han vill ringa 112 för att han säger att en äldre man som sitter i väntbåset har problem med hjärtat. Okej, klart vi måste ringa. Ringer du frågar mannen som pratade med mig och går iväg. Jag är lite skeptiskt och frågar mannen i väntkuren hur det är med honom. "Det är hjärtat säger han". Han ser relativt pigg ut, möjligen något berusad, men jag ringer upp 112 och svarar lugnt på deras frågor. Jag sa att ha såg relativt pigg ut nu fast att han tydligen hade varit inlagd med hjärtbesvär tidigare. De säger att de ska skicka en ambulans. När jag står och väntar på ambulansen/tåget kommer en kille i min ålder förbi som känner mannen med hjärtbesvär. Han pratar lite med honom, frågar hur många öl han tagit idag och hur det är med honom. Det krampar i hjärttrakten säger mannen och läget börjar bli lite obehagligt. Efter några minuter blir mannen lite stressad, försöker sig ta sig upp men vi säger att han ska sitta ner och vila. Då försöker han lägga sig ner på bänken och vila, men tappar nästan medvetandet och faller ner på marken och slår i båsväggen. Vi ser att han fortfarande andas och rör sig lite, men nu tycker vi att ambulansen borde komma snart. Både jag och min jämnåriga vän är för chockade för att ge hjärtlugnräddning. Jag tar hand om mannens hund medan den andra killen lägger en tröja under huvudet på mannen och pratar lugnt med honom. Strax därefter ser vi ambulansen komma, fast på andra sidan järnvägen. Vi viftar vilt och försöker säga att de ska komma under spåren och skynda sig. Istället försöker de hitta en väg runt järnvägen och det dröjer minst 10 minuter innan de kommer fram. Under tiden vaknar mannen till lite och slår frustrerat i båsdörren, tydligen har han väldigt ont. Under tiden går tåget förbi som vi tänkte ta. Nu kommer äntligen ambulansen och killen är väldigt arg på att de tar sån tid på sig. Men de hade inte fått något SOS-anrop. Jag hade faktiskt pratat med dem som att det var gott om tid och därför hade de inte satt på några blåljus. De pratar lugnt med mannen och lyfter upp honom på en bår. Han är nästintill vid medvetande nu och de säger att de ska ta ett EKG i ambulansen. Mer om hans hälsotillstånd har jag inte hört efter det. Ambulansen stod kvar i 20 minuter innan de åkte iväg.
Min jämnåriga vän var helt tårögd av chocken. Han kände som sagt mannen sedan tidigare, hade pratat lite med honom och sa att det var världens snällaste, även om han drack lite mycket. Jag kände mig apatisk i jämförelse. Jag kände faktiskt igen killen och det visade sig att vi gått i högstadiet tillsammans, i parrallellklasser. Han kände igen mig, även om han inte kom ihåg namnet jag kände igen honom och när han sa sitt efternamn ringde det en klocka. Vi pratade hela vägen hem i tåget och det visade sig att vi bara bor två gator ifrån varandra.
Mannen som fick problem med hjärtat var tydligen en lokalskändis i Habo. Han hade kollapsat förut ute bland folk. Han får mediciner för hjärtat, men de fungerar nog inte så bra när han blandar dem med alkohol... Jag stötte på en vän till honom när ambulanspersonalen var där som vi lämnade över hans hund till. Så det hela verkade lösa sig tillslut.
23 mars 2008
Semester i Southampton
Under påsklovet har jag utsatt mig för ett helt nytt äventyr - rest utomlands utan mina föräldrar för första gången. Destination var Southampton. Egentligen var det min bror som släpade med mig. En kompis till honom pluggar som utbytesstudent i Southampton och han hade lovat att komma och hälsa på. Med på resan följde också utbytesstudentens tvillingbror och en gammal klasskompis till mig som känner tvillingarna genom kyrkan.
Resan påbörjades redan klockan 6:30 ifrån Falköping. Sedan åkte vi bil till Göteborg och flyg till London, därifrån Buss till Southampton. Klockan 16:35 var vi framme. Första dagen hann vi inte göra mer än att äta, packa upp och avslutade kvällen med Youtube. Tvillingen har ett rum och delar badrum och kök med tre andra studenter. Men vi fick plats fem alla i tvillingens rum.
Nästa dag innehöll huvudnumret med hela Englandsvistelsen. På lördagen skulle Portsmouth spela hemma mot Aston Villa i Premier League. Det fick bli en 40 minuters tågresa till Portsmouth och lunch på McDonalds nära arenan. På vägen råkade vi hamna mitt emellan Portsmouth-spelarnas parkering och deras ingång till arenan. Så vi ställde oss och samlade autografer. Jag med min fotbollsnördiga kunskap kan givetvis känna igen ansiktet på de flesta spelarna i Pompey FC och vi fick autograf från Herman Hreidarsson, Glen Johnson, Pedro Mendes, Lassana Diarra samt David Nugent. Alla har förvisso lite landslagsmeriter från respektive land, men jag är tveksam till om någon av mina läsare förutom min bror känner igen någon av namnen. Nu var det en halvtimme kvar till avspark, så vi gick runt arenan för att försöka hitta våra platser. Det som slog oss redan när vi träffade på spelarna var hur familjärt allt verkade och hur mycket de litade på oss som publik. Poliserna sa åt oss lite artigt när vi stod där spelarna skulle gå in i spelargången. Det var knappt några avspärrningar mellan spelarnas bilar och fansen och de flesta stannade och skrev autograf till alla som ville ha. Likadant på arenan där vi ganska uppenbart var helt vilsna utlänningar och gick 1½ varv runt innan vi hittade rätt läktare. Vi frågade två vakter som artigt kollade på våra biljetter och pekade vart vi skulle. När jag väl kom upp och såg över planen fick jag nästan rysningar. Engelska fotbollsarenor är sjukt mycket bättre än svenska då man kommer betydligt närmare planen och från alla platser ser planen perfekt.
Vi hade sittplatser ungefär 15 rader in på södra kortsideläktaren. Dock måste jag erkänna att man får betydligt bättre överblick på matchen på TV. Storbildskärmen var inte speciellt stor och visade inte repriser på något annat än målen. Och bort till straffområdet på norrsidan såg vi nästan inget av vad som hände. Men värdet med en sån här match är ju klart stämningen på läktaren. Portsmouth är en liten industristad och har inte så stor skara utlandssupportrar än. På Portsmouth läktare sjungs det från varje del av läktaren, pappor som har med små barn sjunger och skriker, gamla farbröder och även ungarna börjar skrika med. Vi stod ganska nära Aston Villas klack, fast precis framför ett gäng högljudda Portsmouths supporter. Fördomar säger att engelska fotbollssupportrar är huliganer, men det stämde inte här. De förödmjukar förvisso motståndarna och supportrarna gång på gång, men den andra klacken applåderar respektfullt när motståndarna gör mål, skrattar åt motståndarpublikens fyndiga sånger och stämningen underbar.. Matchen då? Portsmouth vann med 2-0 efter en snygg lobb av nyförvärvet Jermaine Defoe och ett slumpartat självmål av Reo-Cooker. Dessutom fick två spelare två gula kort var och åkte ut. Tyvärr var en av dem Olof Mellberg som jag tyckte gjorde en ganska dålig match.
På kvällen hämtade vi min gamle klasskompis, som hade haft kyrkmöten och inte kunnat komma in tidigare. Han är inte lika fotbollsintresserad som oss andra utan klarade sig utan att se Premier League. När vi kom hem var de andra trötta, men jag satte mig och stillade mitt Internetberoende lite innan även jag somnade.
På söndagen började jag skriva på den här bloggen, medan mitt resällskap var på gudstänst. Som ateist känns det inte riktigt som jag har något där att göra. Hela söndagen blev alltså bara en sitta-inne-dag för mig, framför datorn och en bok. Sådana jag är vana med hemifrån. På måndagen skulle vi däremot "göra" Southampton. De har ett stort shoppingcenter i centrum och priset på kläder och sportprylar ligger en bit billigare än i Sverige. Jag köpte en Manchester United-tröja, en brun T-shirt från H&M, tre boxershorts och ett par skor. Efter shoppingen var vi ordentligt trötta i fötterna och vilade bara med lite kortspel och film hemma. Jag lyckades också starta upp en religiös diskussion mot mina vänner, som är kristna. Det sköna med mina kompisar är att de är så liberala och omtänksamma att de accepterar mig och vi kan vara bästa kompisar även om vi har vitt skilda trosuppfattningar. Och diskussionerna handlar alltid om tron i sig, det är aldrig några personangrepp.
På tisdagen gick vi på några museer och såg oss om i Southampton. Southampton är kanske mest känt för att det var härifrån Titanic seglade. Så vi tittade in på Titanic-museet Sen gick vi och såg hamnen och St Mary stadium (Southampton FCs hemmaplan). Arenan var betydligt vackrare än Fratton Park, fast inträde för att bara komma in låg på £10 och det tyckte vi inte det var värt - så allt vi såg var utsidan presentbutiken, och gasverken runt omkring. Kvällen avslutade med middag på en lokal pub och ett parti biljard. Lasagnen var jättegod och det var en mysig pub att bara sitta och prata i. En skön avslutning på Englandsresan helt enkelt!
Resan påbörjades redan klockan 6:30 ifrån Falköping. Sedan åkte vi bil till Göteborg och flyg till London, därifrån Buss till Southampton. Klockan 16:35 var vi framme. Första dagen hann vi inte göra mer än att äta, packa upp och avslutade kvällen med Youtube. Tvillingen har ett rum och delar badrum och kök med tre andra studenter. Men vi fick plats fem alla i tvillingens rum.
Nästa dag innehöll huvudnumret med hela Englandsvistelsen. På lördagen skulle Portsmouth spela hemma mot Aston Villa i Premier League. Det fick bli en 40 minuters tågresa till Portsmouth och lunch på McDonalds nära arenan. På vägen råkade vi hamna mitt emellan Portsmouth-spelarnas parkering och deras ingång till arenan. Så vi ställde oss och samlade autografer. Jag med min fotbollsnördiga kunskap kan givetvis känna igen ansiktet på de flesta spelarna i Pompey FC och vi fick autograf från Herman Hreidarsson, Glen Johnson, Pedro Mendes, Lassana Diarra samt David Nugent. Alla har förvisso lite landslagsmeriter från respektive land, men jag är tveksam till om någon av mina läsare förutom min bror känner igen någon av namnen. Nu var det en halvtimme kvar till avspark, så vi gick runt arenan för att försöka hitta våra platser. Det som slog oss redan när vi träffade på spelarna var hur familjärt allt verkade och hur mycket de litade på oss som publik. Poliserna sa åt oss lite artigt när vi stod där spelarna skulle gå in i spelargången. Det var knappt några avspärrningar mellan spelarnas bilar och fansen och de flesta stannade och skrev autograf till alla som ville ha. Likadant på arenan där vi ganska uppenbart var helt vilsna utlänningar och gick 1½ varv runt innan vi hittade rätt läktare. Vi frågade två vakter som artigt kollade på våra biljetter och pekade vart vi skulle. När jag väl kom upp och såg över planen fick jag nästan rysningar. Engelska fotbollsarenor är sjukt mycket bättre än svenska då man kommer betydligt närmare planen och från alla platser ser planen perfekt.
Vi hade sittplatser ungefär 15 rader in på södra kortsideläktaren. Dock måste jag erkänna att man får betydligt bättre överblick på matchen på TV. Storbildskärmen var inte speciellt stor och visade inte repriser på något annat än målen. Och bort till straffområdet på norrsidan såg vi nästan inget av vad som hände. Men värdet med en sån här match är ju klart stämningen på läktaren. Portsmouth är en liten industristad och har inte så stor skara utlandssupportrar än. På Portsmouth läktare sjungs det från varje del av läktaren, pappor som har med små barn sjunger och skriker, gamla farbröder och även ungarna börjar skrika med. Vi stod ganska nära Aston Villas klack, fast precis framför ett gäng högljudda Portsmouths supporter. Fördomar säger att engelska fotbollssupportrar är huliganer, men det stämde inte här. De förödmjukar förvisso motståndarna och supportrarna gång på gång, men den andra klacken applåderar respektfullt när motståndarna gör mål, skrattar åt motståndarpublikens fyndiga sånger och stämningen underbar.. Matchen då? Portsmouth vann med 2-0 efter en snygg lobb av nyförvärvet Jermaine Defoe och ett slumpartat självmål av Reo-Cooker. Dessutom fick två spelare två gula kort var och åkte ut. Tyvärr var en av dem Olof Mellberg som jag tyckte gjorde en ganska dålig match.
På kvällen hämtade vi min gamle klasskompis, som hade haft kyrkmöten och inte kunnat komma in tidigare. Han är inte lika fotbollsintresserad som oss andra utan klarade sig utan att se Premier League. När vi kom hem var de andra trötta, men jag satte mig och stillade mitt Internetberoende lite innan även jag somnade.
På söndagen började jag skriva på den här bloggen, medan mitt resällskap var på gudstänst. Som ateist känns det inte riktigt som jag har något där att göra. Hela söndagen blev alltså bara en sitta-inne-dag för mig, framför datorn och en bok. Sådana jag är vana med hemifrån. På måndagen skulle vi däremot "göra" Southampton. De har ett stort shoppingcenter i centrum och priset på kläder och sportprylar ligger en bit billigare än i Sverige. Jag köpte en Manchester United-tröja, en brun T-shirt från H&M, tre boxershorts och ett par skor. Efter shoppingen var vi ordentligt trötta i fötterna och vilade bara med lite kortspel och film hemma. Jag lyckades också starta upp en religiös diskussion mot mina vänner, som är kristna. Det sköna med mina kompisar är att de är så liberala och omtänksamma att de accepterar mig och vi kan vara bästa kompisar även om vi har vitt skilda trosuppfattningar. Och diskussionerna handlar alltid om tron i sig, det är aldrig några personangrepp.
På tisdagen gick vi på några museer och såg oss om i Southampton. Southampton är kanske mest känt för att det var härifrån Titanic seglade. Så vi tittade in på Titanic-museet Sen gick vi och såg hamnen och St Mary stadium (Southampton FCs hemmaplan). Arenan var betydligt vackrare än Fratton Park, fast inträde för att bara komma in låg på £10 och det tyckte vi inte det var värt - så allt vi såg var utsidan presentbutiken, och gasverken runt omkring. Kvällen avslutade med middag på en lokal pub och ett parti biljard. Lasagnen var jättegod och det var en mysig pub att bara sitta och prata i. En skön avslutning på Englandsresan helt enkelt!
26 februari 2008
Sluta skäms över att jag arbetar för lite
Jag arbetar halvtid på ett lokalt dataföretag. Det är ett jobb jag som jag trivs väldigt bra med och som passar mig perfekt. Jag får utnyttja mina kunskaper inom webbdesign och de uppgifterna jag gjort hittills är t.ex. skrivit om hjälpfiler till HTML-format, översatt ett bokningsprogram från CGI till PHP samt skapat en Vikariekalender som ska användas till att kommunanställda vikarier och visstidsanställda själva ska kunna skriva in de tider han eller hon vill arbeta. Ett utförligt dokument om webbkalendern jag skapat finns på http://www.winlas.se/WLResurs.shtml, klicka på "det här dokumentet". Uppgifterna har fungerat mycket bra och jag kunde inte ha fått ett bättre första jobb att växa i. Trots att jag tabbar mig ibland, så stödjer chefen och arbetskamraterna mig och ger mig mer positiva ord än jag har självförtroende till att ge mig själv.
Trots att det fungerar jättebra på jobbet väljer jag själv att bara arbeta halvtid. Chefen säger att jag när som helst får gå upp i arbetstid och jag trivs så bra med jobbet jag t o m ofta tycker att de dagarna jag är inne på jobbet är roligare än de dagarna jag är hemma. Först tänkte jag att egna projekt, som de webbsidor jag jobbar med, skulle ta upp resten av tiden. Men de projekten jag gjorde innan är i princip avslutade och behöver nu bara mindre underhåll. Och jag är för dålig på att ta egna initiativ för att komma på eller involvera mig i nya projekt.
Jag gillar jag bäst att jobba när jag har en tydligt definierad uppgift som jag kan arbeta effektivt och koncentrerat med, nu känner jag att jag gör nytta för det mesta när jag är inne på jobbet och jobbar effektivt med det jag kan bidra mest med företaget till, istället för att lägga tid åt att behöva utbilda mig själv på nya saker eller göra saker jag inte är säker med. Sådant kommer eventuellt också, men fram till att jag har växt in i jobbet vill jag jobba kvar i det här, behagliga tempot. Alla andra verkar längta efter helgen och ett andningshål i den stressiga arbetsveckan. Jag får sådana andningshål hela tiden, vilket gör att jobbet nästan känns kul när jag väl åker in därför att jag vet att jag får givande saker att göra. Då behöver jag heller inte oroa mig för att jag inte hinner med vanliga saker jag behöver göra hemma, som hushållsarbete eller träffa kompisar.
Jag ser också ur ett större perspektiv på hela samhället och det är här jag blir förbannad på att min lata attityd till arbete betraktas vara det som är emot normen, medan det kommersiella och stressade samhället är det man förväntas leva efter. Växthuseffekten med de ökade utsläppen av koldioxid är en konsekvens av att industrisamhället har infört en välfärd till samhället. Fler människor än någonsin att köpa i princip vad de vill och ganska snart slänga det sen igen. Politiken idag eftersträvar en ännu större tillväxt - större konsumtion medför fler pengar i omlopp och betydligt fler jobb inom handel- och marknadsföringsbrancher. Men den ökade konsumtionen är ju precis det som orsakar att vi förbrukar allt mer av jordens resurser. I början på industrialismen trodde man att människan i framtiden bara behövde arbeta 15 timmar i veckan. Jag säger inte att vi behöver gå tillbaka till 1800-talet. Men jag ifrågasätter om vi verkligen behöver så mycket högre levnadsstandard än vi har nu. Med kortare arbetsvecka skulle det inte vara så svårt att hitta fler jobb (den nuvarande regeringen vann valet på jobbfrågan). Vi får inte lika mycket pengar att konsumera med, men istället mer tid över och enligt min åsikt är den värd mer. Jag fortsätter hellre att jobba halvtid än får pengar över till att köpa ny digitalkamera, mobiltelefon och utlandsresor.