Sorg

En kompis klagade på att jag bloggar för sällan här. Därför tänkte jag lägga in en uppdatering, som delvis förklarar varför jag inte har så mycket att säga. Jag varnar för att det kommer bli ett ganska pessimistisk och deprimerande inlägg som inte handlar något alls om webbdesign.

En jättetråkig sak hände i måndags. Min morfar dog. Mamma ringde på kvällen och meddelade. Jag reagerade lite konstigt. Först sa hon att hon hade tråkiga nyheter och jag satte mig ner. Mitt första svar var inte herregud vad tråkigt utan "Jag misstänkte det". Inte för att jag hade någon förnimmelse om morfar utan för att ingen brukar ringa mig på en måndag i vanliga fall. Det kom ändå lite hastigt. Han fick iofs en stroke för 2 år sedan, men han bodde kvar hemma med mormor och hade mått relativt bra senast jag hörde. Jag träffade honom sista gången i början av april. Han hörde lite dåligt, var lite rosslig i halsen efter stroken och såg kanske inte jättepigg ut. Men han var klar i huvet, vi pratade lite om sport t.ex.

Jag är ateist och är ganska övertygad om att det är slut där. Morfar fick inte lida utan det gick fort utan någon lång sjukdom. Han är jag inte orolig för. Det som jag tycker är det sämsta med döden är att det ett slöseri på kunskap och erfarenhet. Han har lärt sig saker under ett långt liv som nu bara är borta. Han var riktigt duktig på att lösa korsord, bra på att organisera och rolig. Jag är mest oroad över mormor som nu för första gången måste klara sig själv. Hon har också haft en stroke och behöver lite hjälp hemma. Hon har sagt att hon ska försöka bo kvar i huset, med lite städhjälp och någon som gör frukost till henne kommer det gå. Jag var och hälsade på henne igår tillsammans med min bror. Hon fick blommor och en lång kram av oss när vi kom. Hon är såklart jätteledsen och jag märker på henne att hon är rädd för att bli ensam. Mamma kom till henne i måndags och var till henne till igår, då jag skjutsade hem henne från Ulricehamn. Moster sov över i natt. Men någon gång måste man lämna henne ensam och jag är rädd att det är då tankarna börjar komma. Mormor och morfar borde ha varit gifta i ungefär 60 år. Det måste kännas väldigt konstigt att partnern helt plötsligt försvinner. Mormor har inte jättemånga väninnor som hon brukar umgås med. En granne kom över för att lämna blommor och mormor sa att de måste komma över så hon får någon att prata med. Alla grät. Jag måste också försöka följa med till Ulricehamn med mamma och pappa oftare. Men det blir ju självklart ändå inte samma sak. Jag lever i en helt annan generation, hon förstår inte något av mitt tekniska liv.

Morfar var relativt pigg in i det sista. Grannen såg honom vinka i fönstret dagen innan. Mormor och morfar åt kvällsmat som vanligt och hade kollat på Vem vet mest när morfar började få upp fradga och blod ur munnen. Mormor ringde ambulans, men det skulle dröja innan de kom, så mormor undrade om hon skulle ringa min moster, som är skolskötersa. Morfar tyckte inte de skulle besvära henne, men hon ringde ändå. Grannens dotter som är sjuksköterska kom också över och de började tillsammans göra hjärt-lungräddning. Grannens dotter kände ingen puls. När ambulansen kom efter 20 minuter fortsatte försöken att få igång hjärtat, de använde defibrillator och adrenalinsprutor direkt in i hjärtat. Mormor kommer ihåg att de hela tiden sa att de inte skulle röra honom. Det måste vara pga elchockarna. De fick lite liv i honom eftersom de höll på så länge som de gjorde, men i slutändan kunde de inget göra. Det hade inte hjälpt om ambulansen kommit tidigare utan det var nog tyvärr ganska kört från början. Både mormor, mamma och moster tyckte det var skönt att han slapp lida. Det var mindre än en halvtimme mellan han var helt pigg och tittade på Vem vet mest till han var borta. Det är kanske så man vill gå om man får välja?

Nu tänkte jag skriva lite om min egen sorg. Jag är känslig av mig och börjar lätt gråta. Jag tycker dock inte det är någon större idé att gråta i min ensamhet. På måndagkvällen hade jag inte hunnit bli ledsen än. Jag var bara själv hemma som vanligt, satt vid datorn och spelade Oxie och Farmville och chattade lite om sommarcupen vi ska ordna med fotbollslaget. På tisdag morgon vaknade jag jättetidigt (tio i sex) och tänkte på morfar och framför allt mormor och om hur hemskt det måste varit för henne när morfar föll ihop. Jag jobbade på som vanligt, har inte sagt något till mina arbetskamrater ännu, förutom via Facebook. Att jag är ledsen påverkar inte mitt jobb negativt. Snarare tvärtom att jag jobbar på mer än vanligt för att tänka på något annat lite, samt för att jag vill göra något nyttigt när jag blir påmind om att vår tid är ändlig. På kvällen trodde jag att vi skulle åka till mormor, men min bror gick tipspromenad med några vänner istället och jag ville inte vara själv hemma. Jag har varit ledsen och lite deprimerad sedan ett år tillbaka när det tog slut med min flickvän. Vad jag har varit mest deprimerad för är att jag inte har några nära vänner som kan trösta mig när jag är ledsen. Men den nedstämdheten har berott på att inget händer i mitt liv. Sorgen som kommer nu är för att hela sammansättningen i min släkt ändras. Morfar lämnar en lucka. Mormor blir ensam, julfirandena kommer bli annorlunda etc. Jag behövde någon att prata med. På jobbet SMS:ade jag med en ny kompis jag skaffade i Vartofta förra veckan. Jag sa att jag var ledsen för att morfar dött. Hon sa att hon finns för mig, men kunde tyvärr inte träffas den kvällen. Istället skrev jag till min kompis i Floby. Hon finns där för mig och jag åkte ut och träffade henne. Hon åt sallad på en pizzeria medan jag berättade lite om vad som hänt. När två av hennes kompisar kom pratade de en stund, jag gick t o m därifrån en stund medan de rökte eftersom jag är allergisk. Men sen frågade min kompis Sandra hur det var med mig, men "du vet vad". De andra frågade vad som hänt, jag berättade och började för första gången sedan det hänt att gråta. Det var trevligt att bara vara runt folk istället för ensam den kvällen. Jag behöver kanske gråta för att bearbeta sorgen. Efter det har jag gråtit mer. Inte mycket hemma, men hela förmiddagen på jobbet grät jag och jag gråter nu. Jag har ett asocialt jobb där alla sitter och tittar på varsin skärm. Jag tog inte lunch med de andra utan väntade till efter Camilla ätit. Men jag vet inte om jag vill prata om det med dem. Jag tycker det är jobbigt att prata under tiden jag gråter. Vill nog mest bara hålla om någon, men någon sådan finns inte. Därför var det skönt att krama mormor igår. Mamma fick också en kram.