Semester i Southampton

Under påsklovet har jag utsatt mig för ett helt nytt äventyr - rest utomlands utan mina föräldrar för första gången. Destination var Southampton. Egentligen var det min bror som släpade med mig. En kompis till honom pluggar som utbytesstudent i Southampton och han hade lovat att komma och hälsa på. Med på resan följde också utbytesstudentens tvillingbror och en gammal klasskompis till mig som känner tvillingarna genom kyrkan.

Resan påbörjades redan klockan 6:30 ifrån Falköping. Sedan åkte vi bil till Göteborg och flyg till London, därifrån Buss till Southampton. Klockan 16:35 var vi framme. Första dagen hann vi inte göra mer än att äta, packa upp och avslutade kvällen med Youtube. Tvillingen har ett rum och delar badrum och kök med tre andra studenter. Men vi fick plats fem alla i tvillingens rum.

Nästa dag innehöll huvudnumret med hela Englandsvistelsen. På lördagen skulle Portsmouth spela hemma mot Aston Villa i Premier League. Det fick bli en 40 minuters tågresa till Portsmouth och lunch på McDonalds nära arenan. På vägen råkade vi hamna mitt emellan Portsmouth-spelarnas parkering och deras ingång till arenan. Så vi ställde oss och samlade autografer. Jag med min fotbollsnördiga kunskap kan givetvis känna igen ansiktet på de flesta spelarna i Pompey FC och vi fick autograf från Herman Hreidarsson, Glen Johnson, Pedro Mendes, Lassana Diarra samt David Nugent. Alla har förvisso lite landslagsmeriter från respektive land, men jag är tveksam till om någon av mina läsare förutom min bror känner igen någon av namnen. Nu var det en halvtimme kvar till avspark, så vi gick runt arenan för att försöka hitta våra platser. Det som slog oss redan när vi träffade på spelarna var hur familjärt allt verkade och hur mycket de litade på oss som publik. Poliserna sa åt oss lite artigt när vi stod där spelarna skulle gå in i spelargången. Det var knappt några avspärrningar mellan spelarnas bilar och fansen och de flesta stannade och skrev autograf till alla som ville ha. Likadant på arenan där vi ganska uppenbart var helt vilsna utlänningar och gick 1½ varv runt innan vi hittade rätt läktare. Vi frågade två vakter som artigt kollade på våra biljetter och pekade vart vi skulle. När jag väl kom upp och såg över planen fick jag nästan rysningar. Engelska fotbollsarenor är sjukt mycket bättre än svenska då man kommer betydligt närmare planen och från alla platser ser planen perfekt.

Vi hade sittplatser ungefär 15 rader in på södra kortsideläktaren. Dock måste jag erkänna att man får betydligt bättre överblick på matchen på TV. Storbildskärmen var inte speciellt stor och visade inte repriser på något annat än målen. Och bort till straffområdet på norrsidan såg vi nästan inget av vad som hände. Men värdet med en sån här match är ju klart stämningen på läktaren. Portsmouth är en liten industristad och har inte så stor skara utlandssupportrar än. På Portsmouth läktare sjungs det från varje del av läktaren, pappor som har med små barn sjunger och skriker, gamla farbröder och även ungarna börjar skrika med. Vi stod ganska nära Aston Villas klack, fast precis framför ett gäng högljudda Portsmouths supporter. Fördomar säger att engelska fotbollssupportrar är huliganer, men det stämde inte här. De förödmjukar förvisso motståndarna och supportrarna gång på gång, men den andra klacken applåderar respektfullt när motståndarna gör mål, skrattar åt motståndarpublikens fyndiga sånger och stämningen underbar.. Matchen då? Portsmouth vann med 2-0 efter en snygg lobb av nyförvärvet Jermaine Defoe och ett slumpartat självmål av Reo-Cooker. Dessutom fick två spelare två gula kort var och åkte ut. Tyvärr var en av dem Olof Mellberg som jag tyckte gjorde en ganska dålig match.

På kvällen hämtade vi min gamle klasskompis, som hade haft kyrkmöten och inte kunnat komma in tidigare. Han är inte lika fotbollsintresserad som oss andra utan klarade sig utan att se Premier League. När vi kom hem var de andra trötta, men jag satte mig och stillade mitt Internetberoende lite innan även jag somnade.

På söndagen började jag skriva på den här bloggen, medan mitt resällskap var på gudstänst. Som ateist känns det inte riktigt som jag har något där att göra. Hela söndagen blev alltså bara en sitta-inne-dag för mig, framför datorn och en bok. Sådana jag är vana med hemifrån. På måndagen skulle vi däremot "göra" Southampton. De har ett stort shoppingcenter i centrum och priset på kläder och sportprylar ligger en bit billigare än i Sverige. Jag köpte en Manchester United-tröja, en brun T-shirt från H&M, tre boxershorts och ett par skor. Efter shoppingen var vi ordentligt trötta i fötterna och vilade bara med lite kortspel och film hemma. Jag lyckades också starta upp en religiös diskussion mot mina vänner, som är kristna. Det sköna med mina kompisar är att de är så liberala och omtänksamma att de accepterar mig och vi kan vara bästa kompisar även om vi har vitt skilda trosuppfattningar. Och diskussionerna handlar alltid om tron i sig, det är aldrig några personangrepp.

På tisdagen gick vi på några museer och såg oss om i Southampton. Southampton är kanske mest känt för att det var härifrån Titanic seglade. Så vi tittade in på Titanic-museet Sen gick vi och såg hamnen och St Mary stadium (Southampton FCs hemmaplan). Arenan var betydligt vackrare än Fratton Park, fast inträde för att bara komma in låg på £10 och det tyckte vi inte det var värt - så allt vi såg var utsidan presentbutiken, och gasverken runt omkring. Kvällen avslutade med middag på en lokal pub och ett parti biljard. Lasagnen var jättegod och det var en mysig pub att bara sitta och prata i. En skön avslutning på Englandsresan helt enkelt!