Affärsresa till Habo

Igår gjorde jag min första resa till en kund utan att ha någon annan från företaget med mig. Jag hade däremot med mig Rainer Calissenorff från Sala som skötte mesta visningen av systemet.

Habo ligger bara en halvtimme ifrån Falköping med tåg, så det blev en kort utflykt på eftermiddagen. Jag tog tåget kl 11. Egentligen var jag för krasslig för att åka. Några timmar efter korpmatchen dagen innan hade jag blivit kraftigt förkyld. Mest jobbigt för mig, men också lite läskigt för folk som är omkring mig och kan smittas. Nu var jag dock tvungen att åka, för utan mig så skulle inte Rainer fått tekniken som kunde visa systemet. Jag hade med min egen jobbdator och en projektor ner och kände mig någorlunda säker på hur man pluggar in det.

På tågresan var jag så krasslig att jag mest satt och stirrade ut genom fönstret hela tiden. När jag ändå funderade på att sätta på datorn kom jag på en stor blunder jag gjort. Jag glömde strömsladden till datorn. Batteriet räcker bara i 1½ timme och visningen skulle vara i 3½ timma. Jätteklantigt av mig, då jag gjort samma misstag i fredags på en annan visning. Men den var i Falköping, så då gick det att åka hem och hämta den.

När jag kom till Habo var det första jag gjorde att gå två varv runt centrum och leta efter en Expert-butik eller liknande som kunde tänkas ha en nätadapter. Det fanns en Audio Video-butik, men den var helt tom och stängd. Efter någon halvtimmes strövande ringer Rainer, som jag skulle träffa innan för att förbereda visningen med. Han försöker förklara vägen till kommunhuset - men vi bestämmer att vi syns vid stationen. Det visade sig vara ungefär 25 meter mellan stationen och kommunen och jag får skjuts den biten. Rainer har lite längre att åka än mig. Han hade bilat ner från Sala och hade börjat resan redan vid 7-tiden på morgonen från Sala.

På kommunhuset började vi rigga lite. Jag sa till Rainer att jag behövde en strömsladd och hade väl inte riktigt helt med det klara om hur jag skulle lösa problemet. Först började jag installera Winlas på en dator som stod i konferensrummet. Men under tiden det laddades hem frågade jag i recensionen om strömsladd. De vidarebefodrade mig till Johnny, som var vår kontaktperson där och han kunde gräva fram ett gäng sladdar, varav en passade :) Där hade jag sjukt flyt och har lärt mig läxa till nästa gång.

Rainer är vikariesamordnare i Sala och har jobbat heltid sedan 2003 med vår applikation. Han kan den därför betydligt bättre än mig. Jag följde som sagt med mest som tekniskt support. Fast det är lite pinsamt när jag knappt kan svara på någon av deras frågor om vårat program. Jag vet inte ens vad vi tar betalt för det. Jag har jobbat väldigt specifikt med en webbapplikation och skickar vidare de flesta andra problemen till de andra på företaget. Det kommer in ett tiotal frågor dagligen i telefon om LAS-regler, avancerade funktioner i programmet osv och jag har ingen koll på sådant. Nu är dock mina webblösningar en så stor del av vikarieprogrammet att jag fick vara lite aktiv ändå. Vikariekalendern - Eller Vikarier på Nätet som Rainer kallar den - är en applikation som låter vikarier skriva in vilka tider de kan arbeta. Jag har också vidareutvecklat ett beställningsformulär som gör att arbetsplatserna elektroniskt kan skicka in ansökan om vikarier. Så alla frågor om vidareutvecklingsmöjligheter för webben har jag ganska bra koll på.

Med på visningen var en IT-tekniker, Habos vikariesamordnare samt tre rektorer. Det känns lite konstigt att mitt enkla datorjobb ska leda till att de tycker det är intressant att lyssna på vad jag gör om dagarna. Nu sa jag ju inte så jättemycket. Rainer är en social varelse som själv tycker att han är snabb och kortfattad när han pratar i 3 timmar i streck. Jag hade svårt att ha tillräckligt mycket vettigt att säga under 20 sekunder då jag sa vad jag hette, hur länge jag jobbat och min roll idag.

Visningen gick iaf jättebra. När Rainer pratade om prisbilder och vilken nytta programmet gjort i Sala verkade det nästan på dem som att de ville slå till direkt. Normalt kostar kanske en sån applikation 2 miljoner för en hel kommun. Sala hade börjat prenumerera på vår för 15 000... Rainer tycker ändå att vår applikation är överlägsen konkurrenterna. En klar fördel är, eftersom vi är ett så litet företag med relativt få kunder, kan vi snabbt ge individuell support och även utveckla programmet i den riktning kommunerna vill. Våra produkter nu är i stort utvecklade efter Sala och Kalmar kommuns önskemål.

Vid kvart i fyra var vi klara. Mitt tåg gick dock inte förrän 16:45. Jag hade inte varit i Habo förut. Nu hade jag iaf tid att gå lite på stan. Jag droppade in på Konsum igen och köpte soppa som jag trodde kunde vara bra mat när man är förkyld. Men Habo centrum erbjöd inte mycket mer, så jag begav mig tillbaka till tågstationen och tänkte fråga konduktören om jag kunde få åka på samma biljett på tåget som gick en halvtimme tidigare.

Jag gick allra längst bort på perrongen, för jag ville inte sitta nära några andra människor, då det är lite taskigt att smitta dem med förkylning. På väg bort längs perrongen frågar en man mig om jag har mobiltelefon man kan ringa på. Jag säger att jag inte har några pengar (för att jag är snål och det kostar 3kr/min att ringa med min mobil). Men han vill ringa 112 för att han säger att en äldre man som sitter i väntbåset har problem med hjärtat. Okej, klart vi måste ringa. Ringer du frågar mannen som pratade med mig och går iväg. Jag är lite skeptiskt och frågar mannen i väntkuren hur det är med honom. "Det är hjärtat säger han". Han ser relativt pigg ut, möjligen något berusad, men jag ringer upp 112 och svarar lugnt på deras frågor. Jag sa att ha såg relativt pigg ut nu fast att han tydligen hade varit inlagd med hjärtbesvär tidigare. De säger att de ska skicka en ambulans. När jag står och väntar på ambulansen/tåget kommer en kille i min ålder förbi som känner mannen med hjärtbesvär. Han pratar lite med honom, frågar hur många öl han tagit idag och hur det är med honom. Det krampar i hjärttrakten säger mannen och läget börjar bli lite obehagligt. Efter några minuter blir mannen lite stressad, försöker sig ta sig upp men vi säger att han ska sitta ner och vila. Då försöker han lägga sig ner på bänken och vila, men tappar nästan medvetandet och faller ner på marken och slår i båsväggen. Vi ser att han fortfarande andas och rör sig lite, men nu tycker vi att ambulansen borde komma snart. Både jag och min jämnåriga vän är för chockade för att ge hjärtlugnräddning. Jag tar hand om mannens hund medan den andra killen lägger en tröja under huvudet på mannen och pratar lugnt med honom. Strax därefter ser vi ambulansen komma, fast på andra sidan järnvägen. Vi viftar vilt och försöker säga att de ska komma under spåren och skynda sig. Istället försöker de hitta en väg runt järnvägen och det dröjer minst 10 minuter innan de kommer fram. Under tiden vaknar mannen till lite och slår frustrerat i båsdörren, tydligen har han väldigt ont. Under tiden går tåget förbi som vi tänkte ta. Nu kommer äntligen ambulansen och killen är väldigt arg på att de tar sån tid på sig. Men de hade inte fått något SOS-anrop. Jag hade faktiskt pratat med dem som att det var gott om tid och därför hade de inte satt på några blåljus. De pratar lugnt med mannen och lyfter upp honom på en bår. Han är nästintill vid medvetande nu och de säger att de ska ta ett EKG i ambulansen. Mer om hans hälsotillstånd har jag inte hört efter det. Ambulansen stod kvar i 20 minuter innan de åkte iväg.

Min jämnåriga vän var helt tårögd av chocken. Han kände som sagt mannen sedan tidigare, hade pratat lite med honom och sa att det var världens snällaste, även om han drack lite mycket. Jag kände mig apatisk i jämförelse. Jag kände faktiskt igen killen och det visade sig att vi gått i högstadiet tillsammans, i parrallellklasser. Han kände igen mig, även om han inte kom ihåg namnet jag kände igen honom och när han sa sitt efternamn ringde det en klocka. Vi pratade hela vägen hem i tåget och det visade sig att vi bara bor två gator ifrån varandra.

Mannen som fick problem med hjärtat var tydligen en lokalskändis i Habo. Han hade kollapsat förut ute bland folk. Han får mediciner för hjärtat, men de fungerar nog inte så bra när han blandar dem med alkohol... Jag stötte på en vän till honom när ambulanspersonalen var där som vi lämnade över hans hund till. Så det hela verkade lösa sig tillslut.